Förlossningen..
Allting började på lördagen den 15/9, redan på fredagen kände jag att det var otroligt lugnt där inne och tänkte att detta måste vara lugnet före stormen. Detta fortsatte tills lördagen och på eftermiddagen vid ett tiden blev jag liite orolig ändå att nått skulle va fel och ringde in till BB, mest för att vi skulle hinna med ett eventuellt besök innan Paul skulle börja jobba vid 4.
Jag ringde dit och de ville att vi skulle komma, så vi var väl där vid två, halv tre tiden, det blev ctg, ultraljud, urinprov och blodtryck. Men allt var bra och läkaren sa att jag skulle ut och spaltsera så värkarna kom igång. ( ye right. jag och min foglossning) iallafall Paul fick börja jobba senare..
Innan vi åkte hem så var vi och handlade och där fick jag väl någon värk, fast jag fattade det inte då. Vi kom hem och åt. P stack till jobb vid kvart i sex tiden och i stort sett när han stängt dörren så började värkarna komma regelbundet. Det började med 10 min emellan och varierade sig allt mellan 10 och 2 min.. Jag väntade och väntade, hela kvällen. Jag tänkte att detta inte kunde vara värkar, men tyckte ändå det var konstigt de var liksom regelbunda ändå på nått sätt. De vill ju att man inte ska komma in på BB förrens värkarna är 3-4 min emellan. Så jag väntade och väntade hela kvällen, och tänkte att de säkert skulle sluta snart ändå. Som alla andra förvärkar jag har haft den senaste tiden.
Jag tror att vid 2-tiden, ringde jag till P's jobb för att höra vart han var och berätta att jag tänkte ringa in till förlossningen.. När jag ringde så stod han i hissen. Jag ringde förlossningen vid halv 3 typ, och de sa att jag skulle avvakta och ringa igen om vi tänkte komma in.
Värkarna blev lite starkare och kom oftare nu. Vi ringde igen och vid kvart över 4 var vi inne på förlossningen. I bilen typ "stannade" min värkar, och jag tänkte bara skit detta var bara falskt alarm, de kommer ju skicka hem oss direkt. Ska aldriiig ungen komma ut eller?
Nåja. Vi kom in och jag blev undersökt. Jag var då öppen 2 cm. Barnmorskan ställde oss frågan om vi ville stanna eller åka hem och avvakta tills jag blev mer öppen. Vi beslutade iallafall att vi skulle ta en promenad runt i sjukhusområdet och se om jag öppnades något mer, vi bestämde träff med henne igen vid 6 tiden för att se efter.
Så vi knallade runt i mörkret en stund, gick in på förlossningen igen och jag tog ett varv runt i avdelningen med gåstolen. Klockan 6 kom hon in på rummet igen och jag blev undersökt. Jag var då öppen 3 cm. Jag fick stanna, hon sa att min bebis skulle komma ut idag. Jag fick lavemang, och det där var typ den största behållaren jag någonsin sett. Hur som helst, sen bosatte jag min på toaletten en bra stund. Tog en dusch och byte om till "sjukhusdräkten"
Vid kvart i sju, blev det skiftbyte och den nya barnmorskan med undersköterska och studerande elev kom in och hälsade på oss. Hon skulle komma tillbaks för att undersöka mig. Jag var då fortfarande öppen 3 cm. Jag fick ctg på magen. Hon skulle komma tillbaka lite senare och undersöka mig igen och ta mitt vatten.
Vid runt åtta tiden, blev jag undersökt igen. Fortfarande öppen 3 cm, då tog de mitt vatten. Det bokstavligt talat forsade ut mängder, personalen flydde från sängen. (Ja herregud det var inte konstigt man har varit "big" med en bebis på fyra kilo och hur mycket fostervatten som helst ju. )
Och där började väl två timmar utav mitt helvete. Jag minns ingenting, förutom att jag hade så ont så det var helt olidligt att ligga i sängen ( sen fattade jag att det var precis lika olidligt att stå också ) jag fick prova lustgas som var totalt meningslös, jag provade 4-5 gånger sen slängde jag masken åt *.
Ctg appraterna på magen registrerade inte som de skulle riktigt så de satte på lillans huvud, två gånger eftersom de hoppade av..eftersom både hon och jag bökade runt.
Sen minns jag bara att jag stod och hade ont och bara och skrek, och eftersom de sagt att lillan inte skulle anlända förrens tidigast vid 3 tiden på eftermiddagen så kände jag att jag aldrig skulle kunna orka ha detta helvete i 7 timmar till.. så jag bad om ryggbedövning. Det tog nog minst en halvtimme till innan läkaren kom, då var det fullt med folk inne på rummet och jag stod vid fönstret, benen vek sig och jag ville skita på mig gång på gång. Då kände barnmorskan på mig igen och då vart jag fullt öppen. Jag hade öppnat mig 7 cm på två timmar. Tydligen skulle detta vara helt "omöjligt" för en förstföderska, så läkaren fick ta sitt pick och pack och gå och det blev full action inne på rummet. Nu var det dags att börja krysta. Krystningen var ju en piss i mississippi om man jämnför med de två timmar helvete jag hade innan. Krystningen gjorde inte ont, det kändes mest drygt att det var så nära men ändå inte.
Iallafall lillan ploppade ut och jag fattade inte ens det, inte förrens de hojtade till att jag skulle ta upp henne till mig. Jag bara, Va? Sen fick jag upp en skrikande liten tjej på magen. vår Freja.
Tydligen så var alla imponerade utav "mitt arbete" med krystningar, öppnadet och likande och jag fattade ingenting. Tydligen skulle jag vara den ultimata barnaföderskan. Lätt och smidigt. Jag blev sydd med två stygn. Barnmorskan sa nästa gång så måste du verkligen åka in direkt när värkarbetet börjar, annars blir det bebis där hemma.
Ja. Detta är vad jag minns. ( tur är kanske det, enligt P så var jag inte särskilt snäll till den där stackars barnmorskan) Så ungefär så här gick det till när vår lilla Freja kom till världen den 16/9 klockan 10.40.
Vi bodde sedan på familje BB tills måndagskvällen då vi åkte hem. Helt slut i rutan hela familjen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar